Då är det inte vi två längre

Så har vi ägnat hela fredagskvällen till att göra slut. Trots allt har jag ändå inte känt mig totalt nere under tiden, jag har ju ändå fått göra det med dig. Prata, gråta, kramas. Vi har gjort det tillsammans.  

När vi står ute i den isande natten och jag skymtar bussen runt krönet säger du "Då är det inte vi två längre". Det är som att få ett hårt slag i magen, hela ansiktet förvrids i smärta. "Säg inte så!!" utbrister jag i förtvivlan och tårarna strömmar. Kan inte andas längre.

Jag får ta de tre stegen in på bussen. Drar upp min svarta luva och sätter mig på ett säte långt fram. Då var det bara jag kvar. Ensam.



Så mycket du vet om mig som ingen annan vet. Hur kan två år bara slopas? Vi är inte vi längre, men på något sätt kan det aldrig sluta vara vi ändå. Du är en del av mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det har jag gjort länge.

Så sjukt känns det att inte dela det här med dig. När jag mår som sämst, att inte få komma i din famn. Att ta dig i min famn. Vad jag önskar att vi kunde göra det, göra allting bra igen. Vaknade av att jag grät i morse.

/m



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0