Må du leva i evig olycka
Igår var en fantastisk kväll på många sätt och vis, men det var också den vidrigaste kvällen på länge.
M kom hem till mig lite innan sju på kvällen med en sushipåse i ena handen. Lycka! Vi hade planerat att stanna hos mig en timma eller så innan vi skulle vidare hem till Jenny, men det blev som det brukar. Vi stod framför spegeln och provade smycken, smink, parfymer och krämer samtidigt som vi nördade framför datorn. Det tog några timmar.
Vi tog oss hem till Jenny till slut efter många om och men, som de virriga små hönorna vi är. Men vi blev inte kvar länge.
På och av spårvagn, gå, gå, gå, framme. KÖ! Killar som luktade surt av öl med fejkmärkesjackor och vaxglansigt hår smet före - vi blängde argt. Tjejer med gult hår, korta kjolar och gälla röster smet före och vi blängde ännu argare. När en kö-smitare blev nekad att komma in log vi våra hemska varggrin och gned händerna av förtjusning.
Och det var fantastiskt att få dansa rumpan av sig, svettas, skratta och söla vin.
Det var ljuvligt fram tills den där paddmannen började slicka på min hals och knåda mitt bröst. Ursäkta mig, sedan när blev det ett accepterat beteende? PADDMANNEN, JAG VILL MATA DIG MED BAJS OCH KISSA I DITT HÅR. JAG HOPPAS ATT DIN SNOPP ÄR LITEN OCH ATT DIN MAMMA ÄR ELAK. MÅ DU LEVA I EVIG OLYCKA. AMEN. Vi gick...
...Och gick. Vid sextiden ramlade vi ihop i min säng.
Jag satte väckarklockan på 09:55.
/F
M kom hem till mig lite innan sju på kvällen med en sushipåse i ena handen. Lycka! Vi hade planerat att stanna hos mig en timma eller så innan vi skulle vidare hem till Jenny, men det blev som det brukar. Vi stod framför spegeln och provade smycken, smink, parfymer och krämer samtidigt som vi nördade framför datorn. Det tog några timmar.
Vi tog oss hem till Jenny till slut efter många om och men, som de virriga små hönorna vi är. Men vi blev inte kvar länge.
På och av spårvagn, gå, gå, gå, framme. KÖ! Killar som luktade surt av öl med fejkmärkesjackor och vaxglansigt hår smet före - vi blängde argt. Tjejer med gult hår, korta kjolar och gälla röster smet före och vi blängde ännu argare. När en kö-smitare blev nekad att komma in log vi våra hemska varggrin och gned händerna av förtjusning.
Och det var fantastiskt att få dansa rumpan av sig, svettas, skratta och söla vin.
Det var ljuvligt fram tills den där paddmannen började slicka på min hals och knåda mitt bröst. Ursäkta mig, sedan när blev det ett accepterat beteende? PADDMANNEN, JAG VILL MATA DIG MED BAJS OCH KISSA I DITT HÅR. JAG HOPPAS ATT DIN SNOPP ÄR LITEN OCH ATT DIN MAMMA ÄR ELAK. MÅ DU LEVA I EVIG OLYCKA. AMEN. Vi gick...
...Och gick. Vid sextiden ramlade vi ihop i min säng.
Jag satte väckarklockan på 09:55.
/F
Mamma mia
Mamma: Hihihihihihihiihihihi! Du har kasslertrosor på dig!
Jag: Mamma, sluta peta på min rumpa.
Mamma: Hihihihihihihihihihihihi! KASSLERTROSOR!
Jag lever för att underhålla min mamma.
En mobbad trosa.
/F
Jag: Mamma, sluta peta på min rumpa.
Mamma: Hihihihihihihihihihihihi! KASSLERTROSOR!
Jag lever för att underhålla min mamma.
En mobbad trosa.
/F
Livskvalité
Jag dog precis matorgasmdöden. Tomatsoppa med en skvätt tabasco, tunna skivor ugnsbakad kyckling fylld med hemmagjord pesto, bön/majs/tomatsalsa och lite avocado (tänk tapas). Till efterrätt blev det en ruta mörk apelsinchoklad, lite granatäpple och en kopp te.
Ibland är det fantastiskt att unna sig, att bara klappa lite på magen som hänger utanför byxorna och ta en ruta choklad till.
Man kan också bli matad av fina pojkar och ha diarréfärgat hår.
/F
Ibland är det fantastiskt att unna sig, att bara klappa lite på magen som hänger utanför byxorna och ta en ruta choklad till.
Man kan också bli matad av fina pojkar och ha diarréfärgat hår.
/F
Så står vi här men vi är bara vänner
JAG HAR KROCKAT MED BILEN IDAG!
Skulle jag kunna skriva. Egentligen var det bara ett litet "bump", jag och pappa hoppade till lite grand och bilen dog - ej att förknippa med kärringstopp. Jag blev påkörd bakifrån på en 30-50-sträcka av en man i mogen ålder, alltså var det inte mitt fel. SÅ GÅR DET NÄR MAN KÖR I RÖVEN PÅ FOLK.
Jag och pappa stannade vid ett bageri och köpte semlor, och där försvann självdisciplinen vad gäller sötsaker. Igen.
Annars är jag rätt glad och lycklig för tillfället. Träffade F igår, var sjukt jobbigt till en början - båda satt och petade på varsin asgod kaka och stirrade ner i köksbordet - men stämningen blev snabbt bättre. Råkade falla tillbaka i gamla vanor för en stund, men blev snabbt klar i huvudet och förklarade att sådana fasoner inte gick för sig. Inte just nu, och antagligen inte senare heller. Jagärsingeljagärsingeljagärsingel.
Lyckades prata litegrand med gammelexet också. Ett stelt samtal och någon tår senare kände jag mig lättad och lite sorgsen. Men fint var det. Han är fin, den där pojken.
Ja. En vanlig ***** muffin.
/F
Skulle jag kunna skriva. Egentligen var det bara ett litet "bump", jag och pappa hoppade till lite grand och bilen dog - ej att förknippa med kärringstopp. Jag blev påkörd bakifrån på en 30-50-sträcka av en man i mogen ålder, alltså var det inte mitt fel. SÅ GÅR DET NÄR MAN KÖR I RÖVEN PÅ FOLK.
Jag och pappa stannade vid ett bageri och köpte semlor, och där försvann självdisciplinen vad gäller sötsaker. Igen.
Annars är jag rätt glad och lycklig för tillfället. Träffade F igår, var sjukt jobbigt till en början - båda satt och petade på varsin asgod kaka och stirrade ner i köksbordet - men stämningen blev snabbt bättre. Råkade falla tillbaka i gamla vanor för en stund, men blev snabbt klar i huvudet och förklarade att sådana fasoner inte gick för sig. Inte just nu, och antagligen inte senare heller. Jagärsingeljagärsingeljagärsingel.
Lyckades prata litegrand med gammelexet också. Ett stelt samtal och någon tår senare kände jag mig lättad och lite sorgsen. Men fint var det. Han är fin, den där pojken.
Ja. En vanlig ***** muffin.
/F
Lalalalalala-life is wonderful
Idag är en dag i sunkens tecken. Myströjan är på och det flottiga håret har gömts undan i en klassisk knut mitt på huvudet. Tänderna är inte borstade (än) och benen är trevligt orakade, de är sådär lena som de bara kan vara när stubbet inte är stubbsticksigt längre, utan långt och svallande. Lägger till lite pattsvett också, för säkerhets skull. Freshness!
Bild från ett annat liv. Dock fortfarande med pattsvett.
/F
Bild från ett annat liv. Dock fortfarande med pattsvett.
/F
Du frågade varför jag såg så ledsen ut.
Men fine. Inte så konstigt att man blir deppig ju äldre man blir; man får ju möta mer och mer hemskheter. Som naiv femtonåring gick jag igenom en kris. Det var hemskt, men jag trodde ändå att livet så småningom skulle återgå till att vara problemfritt. Som ett barns. Vad jag inte insåg var att så inte var fallet, och tur var väl det. Jag har levt de senaste åren fram till 20 i tron om att jag bara väntar liiiite till så kommer allt att ordna sig. Om jag bara kämpar liiiite till kommer jag få vila sen. Bara nåååågra veckor, nåååågot år till så är det inga problem längre.
Satt idag i en soffa och såg mig omkring på alla dagisbarn. Insåg att problemen aldrig tar slut. Vilan kommer aldrig. Har inte hänt hitills i alla fall. Problemen överlappar snarare varandra. Ju äldre jag blir, desto mer av livets hemskheter kommer jag få möta. Att se på alla som har fler år på nacken än mig räcker som svar. Inte verkar människor särskilt lyckliga. Var och varannan verkar nästan snurra in sig i sig själva för att dom så stressat försöker få livet att gå ihop. Livet med alla måsten. Åtminstone fem dagar i veckan är vi alla tvungna att släpa oss ur sängen på morgonen. För att gå till ett jobb där vi vackert får pressa oss själva (till vilken nytta?). Kommer hem på eftermiddagen eller kvällen och äter. Kollar på klockan; när måste jag gå och lägga mig för att komma upp utvilad imorgon? Round and round here we go again. Inte konstigt att människor blir deprimerade. Inte konstigt att vi åker på ålderskriser; varför skulle man inte göra det när man ibland stannar upp och inser att livet bara snurrar på utan att vi hinner leva det?
De senaste åren har gått så fort för mig. Helt galet fort. Det värsta är att allt skulle kunna ta slut på två röda sekunder. Andra verkar dö titt som tätt. Vissa för att dom vill, andra fast dom inte vill. Villkoren är trots allt samma för oss alla: livet hänger på en skör tråd. Det känns väldigt konstigt att leva kvar när andra försvinner. Okej att någon försvinner, och att det sen är slut. Men den bistra verkligheten är att det inte tar slut. Ju längre jag får stanna här på jorden, desto fler kommer jag få se försvinna. Kan bara hoppas och tro att det inte är så bittert att själar, människor, försvinner helt. Att Gud tar emot oss i sin trygga famn, på andra sidan. I såna fall känns det inte lika meningslöst att vandra kvar här på jorden. I såna fall har han en mening med mitt liv, och för mig dit han önskar.
Jag antar att jag får lära mig att inte falla lika hårt för varje motgång. För motgångarna kommer fortsätta strömma in. Hur lär man sig det? Hur lär man sig att acceptera livet?
/M
Satt idag i en soffa och såg mig omkring på alla dagisbarn. Insåg att problemen aldrig tar slut. Vilan kommer aldrig. Har inte hänt hitills i alla fall. Problemen överlappar snarare varandra. Ju äldre jag blir, desto mer av livets hemskheter kommer jag få möta. Att se på alla som har fler år på nacken än mig räcker som svar. Inte verkar människor särskilt lyckliga. Var och varannan verkar nästan snurra in sig i sig själva för att dom så stressat försöker få livet att gå ihop. Livet med alla måsten. Åtminstone fem dagar i veckan är vi alla tvungna att släpa oss ur sängen på morgonen. För att gå till ett jobb där vi vackert får pressa oss själva (till vilken nytta?). Kommer hem på eftermiddagen eller kvällen och äter. Kollar på klockan; när måste jag gå och lägga mig för att komma upp utvilad imorgon? Round and round here we go again. Inte konstigt att människor blir deprimerade. Inte konstigt att vi åker på ålderskriser; varför skulle man inte göra det när man ibland stannar upp och inser att livet bara snurrar på utan att vi hinner leva det?
De senaste åren har gått så fort för mig. Helt galet fort. Det värsta är att allt skulle kunna ta slut på två röda sekunder. Andra verkar dö titt som tätt. Vissa för att dom vill, andra fast dom inte vill. Villkoren är trots allt samma för oss alla: livet hänger på en skör tråd. Det känns väldigt konstigt att leva kvar när andra försvinner. Okej att någon försvinner, och att det sen är slut. Men den bistra verkligheten är att det inte tar slut. Ju längre jag får stanna här på jorden, desto fler kommer jag få se försvinna. Kan bara hoppas och tro att det inte är så bittert att själar, människor, försvinner helt. Att Gud tar emot oss i sin trygga famn, på andra sidan. I såna fall känns det inte lika meningslöst att vandra kvar här på jorden. I såna fall har han en mening med mitt liv, och för mig dit han önskar.
Jag antar att jag får lära mig att inte falla lika hårt för varje motgång. För motgångarna kommer fortsätta strömma in. Hur lär man sig det? Hur lär man sig att acceptera livet?
/M
Hähä
Kom precis hem efter att ha övningskört som en halvblind 90-åring i motljus. Skämdes ihjäl, fick panik och skällde på pappa och njöt om vartannat under hela bilturen. Käre lille pappa, tack för att du inte fick en hjärtinfarkt. Käre lille bilen, tack för att du inte krockade. Kan inte låta bli att le lite åt mig själv, jag är hemsk, men ack så underbar ändå. Hähä.
/F
/F
Slut
Så var det gjort. Det är slut, ett par har splittrats och blivit två ensamma stackare. ONT gör det. Även om det var helt och hållet mitt val. Jag känner mig hemsk, elak för att jag inte kan ge ett ordentligt svar på varför jag inte ville fortsätta vara vi. För att han inte duger åt mig, och jag inte duger åt honom. För att jag kramade honom så hårt samtidigt som jag sa det. För att hans tårar som är så sällsynta rann i takt med mina.
Det har knappt gått ett dygn sedan jag stängde ytterdörren till hans lägenhet och släppte ner nycklarna i brevinkastet. Jag saknar honom mer än någonsin och hela kroppen värker av sorg. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I ena stunden känner jag mig stark och modig som gjort något så svårt, och i nästa vill jag gråta och skynda mig tillbaka till honom, säga att det bara var ett misstag - att vi visst hör ihop.
Men det gör vi inte. Eller gör vi det? Hur ska man någonsin kunna hitta någon som verkligen duger, som man slutar leta misstag hos, som bara känns sådär självklar. Är det ens så det ska kännas? Inget förhållande är exakt som ett annat, men...HUR VET MAN DÅ VAD MAN SKA LETA EFTER?
/F
Men det gör vi inte. Eller gör vi det? Hur ska man någonsin kunna hitta någon som verkligen duger, som man slutar leta misstag hos, som bara känns sådär självklar. Är det ens så det ska kännas? Inget förhållande är exakt som ett annat, men...HUR VET MAN DÅ VAD MAN SKA LETA EFTER?
/F
Snö
Skidläger. Två vänner till Honom var där. Ont i magen, skulle de ens titta åt mig, hälsa?
Kramar och fina ord fick jag. Jag fick höra att jag var saknad och att de förstod mig, att jag fortfarande var lika fin. Varför kan inte Han också tycka det?
/F
Kramar och fina ord fick jag. Jag fick höra att jag var saknad och att de förstod mig, att jag fortfarande var lika fin. Varför kan inte Han också tycka det?
/F
Allt kommer i kapp för eller senare
Jäklar. Det verkar inte gå att springa iväg längre. Det verkar inte gå att sopa under mattan.
Jag har varit arg så länge nu. Det tar mycket kraft, fast det är lättare att vara arg på någon man inte träffar. Jag hade inte träffat dig såhär intensivt på flera år nu. Hursomhelst började jag släppa lite på ilskan, för jag trodde att jag var över dig. Att du inte nådde mig längre. Men vad fel man kan ha!! Känslorna trängde sig upp igen. Ömhet, beundran, nyfikenhet, förhoppning. Tusan vad sårbar jag blev helt plötsligt. Du fick mig runt ditt lillfinger igen, jag undrar om du ser på mig när det händer. Om du njuter av det, makten och bekräftelsen du får av mig när jag ser på dig. Eller så märker du inte ens av skiftningen från mig, så obetydlig kanske jag är för dig. Ilska eller kärlek, spelar ingen roll.
Kan det vara så att jag var den som tog hårdast på allt som hände? Kan det vara så att du inte ens förstått vidden av hur allt påverkade mig? Någonstans hoppas jag inte det. Jag vill att du ska ha brytt dig du med, att du ska ha behövt bearbeta saker du med. Jag vill inte vara så obetydlig för dig att inget av det som hänt inte spelat någon roll. Jag vill ha satt spår.
Kanske kommer jag aldrig få svar. Men om jag tar mod till mig, och frågar dig, så kanske. Undrar om du skulle klara av att vara helt ärlig mot mig. Jag tycker att jag förtjänar det.
/M
Jag har varit arg så länge nu. Det tar mycket kraft, fast det är lättare att vara arg på någon man inte träffar. Jag hade inte träffat dig såhär intensivt på flera år nu. Hursomhelst började jag släppa lite på ilskan, för jag trodde att jag var över dig. Att du inte nådde mig längre. Men vad fel man kan ha!! Känslorna trängde sig upp igen. Ömhet, beundran, nyfikenhet, förhoppning. Tusan vad sårbar jag blev helt plötsligt. Du fick mig runt ditt lillfinger igen, jag undrar om du ser på mig när det händer. Om du njuter av det, makten och bekräftelsen du får av mig när jag ser på dig. Eller så märker du inte ens av skiftningen från mig, så obetydlig kanske jag är för dig. Ilska eller kärlek, spelar ingen roll.
Kan det vara så att jag var den som tog hårdast på allt som hände? Kan det vara så att du inte ens förstått vidden av hur allt påverkade mig? Någonstans hoppas jag inte det. Jag vill att du ska ha brytt dig du med, att du ska ha behövt bearbeta saker du med. Jag vill inte vara så obetydlig för dig att inget av det som hänt inte spelat någon roll. Jag vill ha satt spår.
Kanske kommer jag aldrig få svar. Men om jag tar mod till mig, och frågar dig, så kanske. Undrar om du skulle klara av att vara helt ärlig mot mig. Jag tycker att jag förtjänar det.
/M
