Slut
Så var det gjort. Det är slut, ett par har splittrats och blivit två ensamma stackare. ONT gör det. Även om det var helt och hållet mitt val. Jag känner mig hemsk, elak för att jag inte kan ge ett ordentligt svar på varför jag inte ville fortsätta vara vi. För att han inte duger åt mig, och jag inte duger åt honom. För att jag kramade honom så hårt samtidigt som jag sa det. För att hans tårar som är så sällsynta rann i takt med mina.
Det har knappt gått ett dygn sedan jag stängde ytterdörren till hans lägenhet och släppte ner nycklarna i brevinkastet. Jag saknar honom mer än någonsin och hela kroppen värker av sorg. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I ena stunden känner jag mig stark och modig som gjort något så svårt, och i nästa vill jag gråta och skynda mig tillbaka till honom, säga att det bara var ett misstag - att vi visst hör ihop.
Men det gör vi inte. Eller gör vi det? Hur ska man någonsin kunna hitta någon som verkligen duger, som man slutar leta misstag hos, som bara känns sådär självklar. Är det ens så det ska kännas? Inget förhållande är exakt som ett annat, men...HUR VET MAN DÅ VAD MAN SKA LETA EFTER?
/F
Men det gör vi inte. Eller gör vi det? Hur ska man någonsin kunna hitta någon som verkligen duger, som man slutar leta misstag hos, som bara känns sådär självklar. Är det ens så det ska kännas? Inget förhållande är exakt som ett annat, men...HUR VET MAN DÅ VAD MAN SKA LETA EFTER?
/F
Kommentarer
Trackback
