baravara - två hjärtan i ord

2011. En dag i april var jag nyförälskad och lycklig. Det var fest på kollektivet med de vin/kräksfläckiga heltäckningmattorna. Det var dans och vin och skratt, natten var ung. Och så sa det PANG i lilla hjärtat när jag såg honom hålla en annan flickas hand, bli kysst på kinden av någon som inte var jag. Och han njöt av det. Förbannelser och onda tankar bubblade genom kroppen, munnen. Men mest gjorde det bara ont. 

Vad räknas egentligen som otrohet, som ett svek? Jag vet inte var gränserna går, vilka känslor jag har "rätt" att känna, men jag vet hur det känns.

/F

AAAAAAAAAAJ! Det känns som att någon hamrar på mina äggstockar med en KÖTTYXA. Har gått runt på jobbet och stönat och brööölat som en skengravid. Idag har jag förtjänat de 4 chokladbollar och 1 kexchoklad som så mystiskt råkade slinka ner i magen någonstans mellan "borde" och "inte". I'm in pain brother.

Annars då?

Jodå, träningsvärken sitter där den ska - i skinkorna - och jobbet är t r å k i g t. Det är nya extrapriser den här veckan = nya fel som ingen har upptäckt = stress och sura miner = bitterfittans återkomst.


Los bitterfittus - även kallad F.

Jag kan inte låta bli att le åt mina överretuscherade iphone-bilder. Jag ser ju ut som en rysk kulstöterska med råttfärgat hår och gula tänder egentligen. Oftast. Fast ibland är jag jefligt snygg, så där så att jag nästan skulle ragga på mig själv om jag fick chansen. 

Men så vaknar man upp med all den där svetten, håret som är slickat och elektriskt på samma gång och en svullen kropp. Celluliterna syns extra tydligt och allt ömmar. Särskilt självförtroendet.

Bitterfitta var det ja. En fantastisk sådan.

/F

M drog sig ifran festen igar natt och gick ut pa promenad. Hittade en skylt med Turtle park i stora bokstaver. Adrenalinet pumpade och hon fick lust att hoppa over staketet och bryta sig in, all for att hitta turtles. Armbandet fran Tanzania foll i bitar nar staketet besegrades. Hon hittade inga turtles... men hon hade en valdigt fin natt utanfor lusthuset i parken. Nar morgonen kom drog dom sig hand i hand tillbaka. Frusna och fnissiga.

Jag har blivit med iphone. Har nog aldrig svurit så intensivt och använt så fula ord som jag gjorde när jag skulle sätta på den lilla plastjävelremsan som jag köpte för dyra pengar. FRUSTRATION OCH DUNKA HUVUDET I VÄGGEN. 

Det var första och sista gången jag använde "en plast(jävel)remsa som testats av militären typ" som den extremt serviceinriktade killen på 3 sa. Hade det inte varit för att vi klickade så bra så hade jag gått tillbaka och petat ut ögonen på honom.

Jag: Åh, mitt liv är komplett nu när jag har min iphone. 

3-killen: Hur kunde du överhuvudtaget leva innan du skaffade en iphone?

Jag: Ja, vad hade jag att vakna för på morgonen innan jag fick min iphone?

Började gårdagen med att försova mig. Eller, jag kom i tid till jobbet, men jag hann inte duscha. Med Ica-påsar under ögonen, inget smink och fett hår öppnade jag alltså dörrarna till BL. Jag har haft bättre dagar. 

Självklart hade vi mumsiga hantverkare på besök just den här dagen. Alla kvinnor mellan 20 och 55 utstötte med jämna mellanrum små belåtna läten.

"Har du sett den där solbrända killen som fixar högtalarna? Åååh!"  

"Mm, den mörhårige killen...Synd att man är gift. Och dubbelt så gammal."

Mm, eller synd att det var en flottig, hårig äckeldag. 

Men kvällen blev bra. Jag duschade (tack Gliss, tack Gilette) och gjorde mig drop-dead-gorgeous. Och gick på dejt.

Haaalleluja sjöng lilla kören i huvudet när jag nyponrosfräsch njöt mig igenom kvällen. Jag fick hålla handen och en kyss på kinden som avslut. Gullighet i dess renaste form.

Det var en fin kväll.

/F

Jag och josefine, vi ar goda vanner. Vi bor i tre veckor med en bunt collegestudenter i Chicago som springer pa lektioner hela tiden och som maste plugga. Jag och Josfine far ett overskott av energi och kreativitet pa dagarna da vi varje morgon vaknar upp med ett blankt schema.

Vad vi gor ar att vi brister ut i dans. Vi dansar i koket nar vi lagar mat. Vi varmer upp infor traningspass med dans. Vi lagger timmar pa danskoreografier till fantastiska lathitar som "Mange bjuder" och "Fest hos Mange", och filmar sedan oss sjalva for att ha uppvisning da vara vanner behover pluggpaus. Vi satter aven ogonbindel pa Caroline som behover pluggpaus, for henne till Starbucks och bjuder pa goda drinkar.

Vi dricker obeskrivliga mangder kaffe.
Vi ater tonfisk och keso. Vi lagger brod i the Paninier. Vi koper chips med tomat- och basilika smak nar det ar lyx pa gang.  

Ibland gar vi pa gudstjanst. I dag fick vi hora en fantastisk barnkor sjunga gospel.

Vi fnissar i samforstand. Vi letar efter harnalar och beklagar oss over vissa klader som glomdes hemma.
Livet leker. 

puss, M

Awibbi POPJULÖÖÖR awibbi POPJULÖÖÖR

eller

IN DÄ KLÖBB DÄ KLÖBB

eller 

SEAN DEN FÖRSTE BANAN *mummel mummel* WATTOFFÄJ!

Eric Saade VS Danny VS Sean Banan. Det är heta diskussioner på dagis när favoritlåtarna ska väljas ut.

Senaste låtuppdateringen - SKA VI GÖRA NÅT ÄCKLIGT BÄJBÄ. SKA VI GÖRA NÅT ÄCKLIGT BÄJBÄ. SKA VI GÖRA NÅT ÄCKLIGT BÄJBÄ. Tusen gånger på repeat.

Vad hände med Bä bä vita lamm?

/F

Tillbaka igen. Mycket ar sig likt sen jag akte harifran med min stora backpack-ryggsack for nastan ett ar sedan. Det kanns valdigt naturligt att sla sig ner i en trasig soffa inne i the Coop och flyta in i gemenskapen med tjejerna. Strosa runt pa campus-omradet och halsa pa bekanta. Ga ut pa shoppingrundor i coola stadsdelar och ta the L downtown. Mycket har forandrats. Framforallt har jag forandrats, och jag ser pa min gamla verklighet med nya ogon. Jag kanner mig inte lika kanslomassigt stormig som forra gangen jag var har, jag ar inte riktigt lika dum.

Jaha. Så sitter man här efter ett joggingpass med ett lager svett på huden och en alldeles för liten sport-bh. Åh din sexiga kvinna tänker jag för mig själv när jag ser mig i spegeln. Eller nej, det var en annan dag.

Jag kör med någon ät-en-hamburgare-och-spring-lite-så-gills-det-inte-idé just nu. Och jag äter ganska mycket sådant skräp (chokladchokladchoklad). Femte joggingrundan nu på en och en halv vecka. Woooh.

Och så jobbar jag hela tiden = nolifer = problemfri (förutom hetsätandet) = gudsåtråkigt.

Äsch, nu tar jag en dush.

/F

NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ. NEJ. 

Det var en gång en tjej som var ett klantarsel och som aldrig kunde göra rätt. En dag fattade hon ett beslut, hon skulle sluta tänka med armbågen. Sedan klantade hon sig igen.

/F

Nu när lakanen vridit sig och svettats
Över en morgondag du inte vet nåt om
Nu när det inte finns nåt annat än en billig tröst att få
Ändå
Res dig upp och gå

Res dig upp och gå
Du har gjort vad du kan
Sluta tro på dom som säger att det måste vara en kamp
Nu finns det inget kvar för dig att vinna eller slå
Hela himlen sjunger
Res dig upp och gå

Nu när fiaskot har ställts sig vid din sängkant
Och hans tjänare har tagit dina mått
Nu när du visat vem du är
Och bara vädjar om ridå
Det är då
Du ska resa dig upp och gå

(Tomas Anderssn Wij)

M

2010/2011. Bekräftelsehora var mitt mellannamn och mina val var någon annans. Jag var en mesig liten sill som följde strömmen, en sill som egentligen var en glad lax som ville åt andra hållet.

Det är lätt att ångra sådant som hänt, att ta på sig skulden över saker som gick fel, saker man sa eller gjorde. Men vad är det för vits med det egentligen? Utan de nya erfarenheterna hade man kanske inte lärt sig någonting alls. Livet hade varit lika spännande som färgen beige är extrem, en gråskala utan färgklickar. Så menlöst och tråkigt - men ack så enkelt.

"Det är dina val som definierar dig som människa" var det en som sa till mig. Nja, jag håller inte riktigt med. Det är SÅ lätt att välja fel, att vilja välja fel, på grund av omständigheterna och den situation man råkar befinna sig i. Så på sätt och vis är allting en gråskala, ingenting är svart eller vitt.

Jag skulle vilja säga att det viktigaste är hur man känner inför sina val när de redan är gjorda, när det är för sent. Jag vill tror att ett dåligt val kan ursäktas om man efteråt ärligt kan säga att man ångrar det, att man är ledsen. Sedan behöver man ju inte vältra sig i självömkan på grund av ett snedsteg, men kanske be om ursäkt om det sårat någon annan, och svårast av allt - acceptera det för sig själv. För vi är ju redigt bra på att göda den lille ångestklumpen i magen, tänka att "Jo, nu lägger jag mig platt på marken och låter folk trampa på mig, för jag förtjänar det". Jag vet, jag gör likadant.

När jag ser att mina vänner låter människor sätta sig på dem, kanske för att de gjort fel en gång, då blir jag flyförbannad. Inte på vännera, utan på att någon ens kan tänka tanken att behandla en annan människa så illa. Det värsta är dock när vännerna inte gör motstånd utan tycker att de förtjänar att bli behandlade som hundbajs på trottoarkanten. HUNDBAJS. Mina fina, älskade vänner. Tyvärr är det lättare att se saker i dess rätta form när man inte befinner sig mitt i stormens öga, när man ser att det finns olika sätt att se på saken. PERSPEKTIV.

Bättre fly än illa fäkta. Bättre fäkta illa än fly.

/F

Det finns människor som kan förvandla en fullt normal kvinna till ett dregglande, stammande mähä endast genom att finnas till. Världen förändras helt utan förvarning när de plötsligt står i samma rum, andas samma luft. "Fuuuuuuck" tänker jag när det blir så för mig. Jag som hade så mycket att säga för bara någon minut sedan, plötsligt är allt som bortblåst. Kvar står jag med kattrumpsmun och tom blick och undrar om inte "Vilken är din favoritfärg?" är en bra inledningsreplik. Det. Är. Det. Inte.

Jag har kanske två människor som jag av en eller annan anledning satt på piedestal, som jag absolut inte kan prata vettigt med. Det går bara inte, och jag blir bara frustrerad av mina försök att verka normal. För det är jag ju inte, just i den stunden. Jag spiller kaffe, ramlar, skrattar groteskt och ställer dumma frågor, som om jag vore en potentiell Big Brother-deltagare inför nästa säsong. Smärta i mitt hjärta!

Sexiga män, roliga, snygga och smarta sådana, är alltså bortkastade på mig. Loppet är kört, och min häst sitter kvar och petar sig i...naveln. Kanske blir det så att jag slutar mitt liv med en guldfisk till enda sällskap. Fast, egentligen är det inte så farligt. Jag har ju hela livet på mig att öva bort min icke-existerande raggningsteknik. Det finns hopp.

Nu ska jag fortsätta småäta på min chokladhare. Magen says yes.

/F

Fika på stan med vacker vän.

"Jag ska bara ha kaffe med mjölk i" säger hon och rynkar på näsan åt alla godsaker som lockpockar på oss innanför glasmontern.

"Jaha, okej. Men sa inte du att du var hungrig?"

"Jo, men jag kan äta senare. Jag tänkte gå ner två kilo inför semestern."

Så här låter det nästan varje gång när jag träffar den här kvinnan. Vi äter sällan ihop, även om det är tänkt att vi ska göra det, och slutar allt som oftast med att jag med ångest drar in magen och är den enda som köper något ätbart. Jag känner mig som ett tjockt barn som inte kan sluta smygäta kakor på rummet när jag sitter där bredvid och tuggar på min macka/bulle/sallad. Det känns onormalt på något sätt - ska jag, som har lår som går ihop, sitta bredvid tjejen med fåralår och ÄTA?!  

Jag blir så j e f l a förbannad på mig själv när jag känner så. Och jag blir så jefla förbannad på min smala väninna - hon förstör ju hela grejen med fika, att ÄTA tillsammans och att NJUTA. För inte är det vad vi sysslar med under våra fikor. Jag rabblar mest "Tugga, svälj, upp med hakorna, le, tugga, svälj..." 

Det som stör mig är inte att väninnan gillar ett kroppsideal mer än ett annat, så är det ju för alla, utan att hon gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att hon inte är nöjd med sig själv, hon som är så fin. Jag blir ledsen för att jag ibland inte tycker att det är roligt att träffa henne, för att jag inte kan tänka på något annat än hur hon ser på sig själv och hur hon antagligen ser på mig. Jag påverkas av henne mer än jag vill låtsas om, jag börjar tänka i hennes banor och jag börjar ifrågasätta min egen kropp, mitt eget utseende. "Är jag verkligen fin?" 

Jag vill inte tycka illa om min kropp, jag vill ju gilla den som den är - med eller utan valkar. Jag vill inte vara tung och otymplig, fet, men jag har inget emot runda höfter och lår som går ihop. Det är inte samma sak. Jag vill bara må bra, slippa ha ytterligare en grej som gör livet lite jobbigare att leva. Det finns tillräckligt med saker som krånglar ändå.

Jag älskar min kropp när jag står naken framför en spegel. Den är mjuk, kvinnlig och stark, men framför allt är den MIN. Min att bestämma över, min att älska och hata, min att blänga på när byxorna blivit för små. Det viktigaste är att det är JAG som avgör hur jag känner inför min kropp. Jag och ingen annan.


Fatty fatty boom boom: http://www.youtube.com/watch?v=uaLikjgJssk

/F

Blev tillfrågad om jag ville följa med ut ikväll. Visst, jag älskar att dansa och att umgås med fina flickor, ta en öl eller fem och känna pirret i magen - livet är ju så spännande! Men jag hatar det också, allt det där som kan bli så fel, osäkerheten, sliskiga fingrar och herpesläppar. 

Så nu sitter jag här med pyjamasbyxor och min nya bh (som ser ut att vara stulen från filmrekvisitan till Moulin Rouge). Bh-letandet är för övrigt  en kamp på liv och död - mina tuttar VS affärernas efterblivna storlekar. Så, när jag äntligen hittar en bh som passar och inte är en amningsbh/mormorsbh, då blir det ett köp. 

Efteråt står jag med håret slickat mot hjässan, med ett krampaktigt grepp om min stripp-bh och känner mig fattig. För alla bhar som inte kommer från H&M kostar en mindre förmögenhet. Det är dyrt att ha bröst. Eller nej, det är dyrt att köpa rätt storlek. Det är inte många år sedan jag själv stod där i provrummet på Change med min B-kupa och trodde att jag hade koll. Ja, dvs tills expediten mätte mig och gav mig en E-kupa.

Kvällens låt är den här---> http://www.youtube.com/watch?v=Sv6dMFF_yts

TONIIIHIIIHIIIIIIIIIIIIGHT WEEEEE AARE YOOOOUNG!

/F

Jag har börjat arbeta på Blomsterlandet två dagar i veckan. Blomsterlandet = blommor, krukor, jord, sten, trädgårdsmöbler...men mest blommor = 100% okunnig tjej. Jag kan absolut i n g e n t i n g om blommor och dylikt, ser på sin höjd skillnaden mellan en ros och en tulpan. Och där tar det stopp. Det finns ingen information att hämta i hjärnan. 

Kund  - "Ursäkta, var kan jag hitta en njvnkjshkjusdhk?"

Jag (error in my brain) - "Ja du, det är jag lite osäker på. Ett ögonblick bara.."

Går och frågar en tant inne på lagret - "F, PÅSKLILJORNA finns på utegården, det vet du. Det var ju du som packade upp dem."

Jahaja, ursäkta mig för att jag inte kunde det franska/grekiska/latinska namnet för påsklilja. EXTREMT NÖDVÄNDIG INFORMATION SOM JAG FORTFARANDE INTE LÄRT MIG. Det heter påsklilja, punkt slut.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har nu arbetat i sammanlagt 5 dagar på Blomsterlandet, varav jag suttit i kassan 3 av dessa dagar. Alla vet ju att ny personal i kassan under högsäsongen är lika smidigt som att skjuta sig själv i foten. Det blir kö och det blir kaos, så är det bara. 

Under ett av mina mest kritiska ögonblick i kassan (en kund vill returnera en vara, en annan vill göra ett kreditköp och en tredje är bara allmänt störig + 5 kunder kunder längre bak i kön som stirrar tomt ut i luften/tittar på klockan/stönar), ser jag några kostymklädda män trava fram och tillbaka mellan kassorna. Jag tänker instinktivt att jag-måste-le-så-stort-jag-kan-eftersom-en-av-gubbarna-kan-vara-chef-för-något-viktigt-företag-där-jag-vill-jobba-i-framtiden-och-han-får-inte-märka-hur-extremt-dåligt-det-går-i-kassan.

En av männen stannar kvar nedanför min kassa och står bara där och tittar på mig medan jag arbetar mig ur kaoset.

"Snälle lille gubben flytta på dig innan jag får psykbryt" tänker jag irriterat. Det är faktiskt fult att stirra.

Efter 10 minuter, när köerna är gone with the wind, kommer mannen fram och presenterar sig.


"Hej, det är jag som är **** *******"  - VD:n för hela Blomsterlandet.

"Eheeejeh?!?!?!?!?....?!?!?!"


Var inte riktigt beredd på den. 

/F

10:22 pm

X1: ...och fnissar fortfarande åt att israelbilden ligger där den ligger (anm. israelbilden togs sommaren 2009, samtalet utspelar sig våren 2012) tänk, vad har egentligen ändrats i våra liv sedan den bilden togs? några fler sexpartners, några krossade hjärtan, några dödsfall och en och annan livskris senare.

M: HAHA ja-a du ...och några körlektioner senare. och vi har sett att människor är dom samma oavsett vilken sida av ett stort eller litet hav man befinner sig. vi är samma som då, när bilden togs, eller? tål att tänkas på. 

X1: m-m. vi vet lite mer, kan lite mer. men annars känns ju det mesta...samma?


Vad har egentligen hänt på tre år? Hur banala är människor, är vi, på en skala? Vi ältar, trampar runt på samma ställe. Största delen av dagens tankar blir också morgondagens.


dagen efter (på tal om att människor på varsin sida havet skulle vara dom samma)

X2: "en sak ska du ha klart för dig, en sak ska du veta. amerikaner och svenskar inte de samma. den killen kommer aldrig förstå dig, hur många gånger du än förklarar för honom. det är precis som att ni är två olika djur; säg att han är en giraff och du är en hund. det går inte ihop." 

M: "hm ja, det kanske är så. han kommer aldrig förstå vad jag säger. och då får jag nog tänka; han är inte dum, han förstår bara inte... och försöka skaka det av mig. han är en giraff, jag är en hund."

X2: "jag bara säger det! var beredd på att bli let down. er relation är som gjord för missförstånd och kränkning."

M: "mm asså jag förväntar mig inget mer än det vi har, vill inte ha mer" hör jag mig själv säga och tänker i samma stund att... 

Visst är det spännande, men vad ska jag få ut av det egentligen? Är jag verkligen så hård som jag tror? Kanske blir jag bara mer trasig. Kanske finns det inte mer att hämta än förra gången jag försökte.

Vänner förlovar sig, sätter bröllopsdatum och får till och med barn åt höger och vänster.
Konfirmanderna som går på högstadiet framstår numera som minifolket i mina ögon.
Jag ger råd till små tonåringar om ditten och datten.
Så... är jag inte längre en tonåring? Nope. Det var längesen jag var sixteen going on seventeen. Det var ages ago.

Drömde igår natt att min jämnåriga granne åkte utomlands och kom hem förlovad. I drömmen var jag stressad över att hon hittat någon före mig.

Drömde i natt att min syster och min bästa vän gifte sig. Stod i drömmen och hjälpte båda att hitta skor som passade sig på ett bröllop.

Ha! Någon bearbetar natt som dag. Inte konstigt att man blir tankspridd.

/M