Om hon kunde tro, då kan väl jag?
Farmor trodde på Gud. Hon trodde att "det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång".
När jag inte kan tro, kan jag ibland känna att hennes tro bär mig. Så klok som min farmor var, så erfaren av ett långt och innehållsrikt liv, kan väl inte hon ha haft fel?
Jag vill tro att hon finns kvar på något sätt, att vi får träffas igen.
You dance over me, while I am unaware. You sing all around, but I, never hear the sound.
Lord, I'm amazed by you.. and your love for me.
/M
Regn, det kan faktiskt vara riktigt skönt.
22 februari 2012
I flera dagar har mitt Göteborg legat under ett istäcke; resultatet av några månaders snö. Mina dagisbarn halkar helt okontrollerat ute på lekplanen. Minstingarna skriker av frustration över att inte kunna gå utan att falla pladask på rumpan (som att dom inte vore handlingsförlamade nog i sina tjocka munderingar), och de lite större kommer till fröken med näsblod och små bulor i pannan.
Mitt i allt detta anmäler sig Fröken M till en löpträningsgrupp. Ikväll direkt efter jobbet gällde det. Under dagen har mycket av isen smält bort och ersatts av jättelika vattenpölar. Vi var ett gäng tjejer med stora förväntningar som möttes i regnet.
"Beach 12!" flämtade tjejen bredvid mig fram, när vi lunkade på i ösregn och rundade de största pölarna på gångvägen.
"Välsvarvade ben, fasta rumpor..!" spann jag glatt vidare.
"Jag ska komma iiii miiin bikiniii!" klämde någon längre bak i gruppen fram.
Girlpower var vad vi hade ikväll. Och REGN, det kan faktiskt vara riktigt skönt. Det kan liksom plaska så gött i ansiktet :)
/m
Gulle
Jag är fortfarande vrålförkyld, även om förkylningen nu har förflyttat sig till mina öron - jag är helt frikkin' döv. Fungerar väldigt smidigt att arbeta med barn när man inte hör vad de säger. "Fröken, får jag kjfgknjdnjds?". Det är bara att hoppas på det bästa varje gång jag nickar till svar och ler. Det är tur att de är så snälla och timida. (HAHAHA)
De är små monster de där barnen mellan 1 och 5 år. Så fort man tittar bort proppar de in sand i munnen på varandra, knuffar varandra över stup eller slår varandra med pinnar. Life's hard när man är knappt en meter lång.
Jag känner mig som en skendräktig ko när jag jobbar med mina dagisbarn. Hjärtat blöder konstant för att de är så himla fantastiska/asjobbiga/söta.
När man ser hur ögonen riktigt lyser när vi gör svärd i papp och ritar skattkartor - amazing.
När de minsta precis har vaknat och är alldeles rödmosiga och varma - gudsåmysigt.
När man hittar fyra tvååringar i en snögrop där de sitter och matar varandra med snö. Minen när de blir påkomna - finns inget sötare.
När en liten, liten barnhand smyger sig in i en frökenhand - blubbblubb.
Och sedan är det någon som kissar ner sig, en annan som kräks och en tredje som skriker hysteriskt. Välkommen tillbaka till verkligheten.
/F
Februari
Dock finns det ju de som lever i ett evigt Januari, som inte vaknar upp och inser att våren är på väg och att livet är rätt så härligt ibland.
Jag har en vän som känner så. Hen mår dåligt. J ä t t e d å l i g t. Hen äter starka mediciner, har overklighetskänslor och självmordstankar. Självmordstankarna var borta ett tag, men nu är de alltså tillbaka igen. Jag är orolig. Vi umgås inte särskilt ofta, men när det väl händer så pratar vi om hens psykiska hälsa. Det är svårt. Jag kan ju inte göra så mycket mer än att krama hens hand och säga att jag finns här. Lyssna.
Jag är förkyld också, så livet känns lite pissigt idag.
/F
Skatan
Arbetskamrater har sällan valt varandra. Ändå spenderar man oftast mer tid tillsammans än med familj och vänner! Hur viktigt det då inte att vara trevlig på jobbet, att samtliga är måna om en god stämning i arbetslaget? Jag är övertygad om att de allra flesta kan finna något gemensamt, det handlar bara om en vänlig inställning.
Fördom eller ej; många kvinnodominerade yrken ger utrymme för mycket skitsnack.
Det är en skam vad man ska behöva stå ut med på jobbet. Èn skam vilken jargong vuxna människor kan utveckla och föra vidare. Hur kan ett destruktivt beteende accepteras av en hel grupp människor? Kanske är det gruppen som är problemet. Ligger en rädsla för att bli utstött i grunden?
Jag sitter på jobbet och kommer på mig själv med att tänka: " Tuuur att jag bara är tillfällig här, jag behöver inte lösa några konflikter eller ta tag i något för jag drar ju snart.."
Visserligen stämmer det! Men vad är det som säger att min arbetsplats om 20 år kommer att vara problemfri? Ingenting egentligen. Troligtsvis kommer problem av alla de slag finnas även där.
Jag måste med andra ord börja bry mig förr eller senare. HUR reder man ut knuten en feg kackel-grupp? HUR skapar man en uppskattande och inkluderande stämning, ett team? Vilken branch det än gäller tror jag att prestationen kommer öka med en positiv gruppdynamik, OCH de anställda kommer att må bättre.
/M
Dagens event
Idag tog jag ledigt från jobbet och åkte på världens event. Vi satte oss i en bil och drog till Ullared. "Jag behöver inte köpa något!" sa jag på ditvägen. Satt på hemvägen med två stora gula plastkassar bak i bilen. Fyllda! Överst låg ett antal plåtburkar. Burkar är fantastiska. Jag köpte ett tvåvånings-kakfat också. Måste sluta köpa kakfat nu, att dom är fina är inte en ursäkt för att ha hur många som helst.
Stack direkt till kören på kvällen. Många låtar ikväll! Men det var ett skönt gung, thas what I like. Vår gitarrist har hoppat av, tråkigt att det ska behöva bli så...
Känner inte för att jobba imorgon.. Är jag ensam om att känna så?
/m
Lite blaj
Pappa tvingade med mig ut på långpromenad förut. I hela två timmar gick vi, klädda som michelingubbar, och pratade om allt från svensk psykvård till otrohetsdraman som utspelat sig i vårt grannskap. Givande skvaller för min del alltså.
Bästa kommentaren idag:
"Nu måste vi skynda oss hem så jag hinner raka mig innan mamma kommer. Hon är arg på mig för att jag ser ut som en rysk armhåla i ansiktet."
Då undrar jag förstås hur mina ömma moder kunde komma med en sådan liknelse. Hur bevandrad är hon egentligen i ämnet "ryska armhålor"? Jag bara undrar.
Hepp. Råkade visst erbjuda mina hushållsnära tjänster imorse. Ja, jag ska dammsuga alltså. Nu.
SEDAN BIO.
/F
Man behöver inte veta allt
http://www.youtube.com/watch?v=TbGWpLHSlsI
Mamma: Vilken låt är det du nynnar på?
Jag: Eeeeh, oj det vet jag inte riktigt..
Mamma: Tala om när du vet. Den verkar svängig.
Jag: Mm.
HAHAHAH. Skulle inte tro det.
Min mamma är en sådan som måste byta kanal på tv:n när det är minsta lilla naket, samtidigt som hon ylar "SNUUUUUSK" och kastar sig över den stackars familjemedlem som för tillfället råkar inneha fjärrkontrollen. Är man dum nog att trotsa tv-Hitler, t.ex. låtsas att man inte alls har fjärrkontrollen bakom ryggen, då lär man ångra sig djupt.
Det är därför vi oftast låter mamma välja tvprogram. Det är enklast så.
/F
Sagt om vänskap
Tack det räcker.
Det räcker. Det räcker. Det räcker. Det räcker. Det räcker. Vad gör jag för fel? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Vart vill jag vara påväg? Vart är jag nu? Räcker jag inte till som jag är nu? Vad gör jag för fel? Var jag dum nu? Skulle jag ha sagt det där, eller inte. Ska jag ångra mig nu eller? Ska jag vara stolt för att jag vågade nu eller? Ingen kan väl veta vad man borde gjort eller inte. Eller vad man borde göra. Det värsta som kan hända måste ju vara att man skulle bli passiv. Orkar bara inte känna att jag gör fel. Orkar inte känna att jag inte orkar ta tag i vad jag måste. Det är så mycket som ska fixas för att livet ska vara tillräckligt. Duktig duktig duktig. Snäll snäll snäll. Moralisk moralisk moralisk. Ung ung ung. Levande levande levande. Begåvad begåvad begåvad. Omtyckt omtyckt omtyckt. Någon som ställer upp. Osjälvisk osjälvisk osjälvisk. Det är en hårfin gräns att iinte trampa på sig själv i försöket att vara andra till lags. Vad förväntas av mig? Vad förväntar jag av mig? Vad hände med Gud i det hela? Orka orka orka orka. Tur att jag har mina nära i alla fall. Vad livet är komlicerat. Ett misslyckande, vad är det? Ett misslyckande, är det ett tecken på att man vågat? Vågat vad är frågan. Vågat vad. Självrespekt och egenvärde, vad är det? Hur känslokall är jag på en skala? Hur opåverkad är jag? Är jag mer sårbar än vad jag verkar tro om mig? Eller tvärtom? Mig mig mig. Induvidualism. Självförverkligande. Identitet. Lagom räcker inte, perfekt är målet. Eller? Vad är det för värld jag lever i. Vad är det för värld vi har skapat? Frihet... är det att få välja? Frihet... är det samma sak som trygghet, att få lagom många förslag? Frihet, är det att kunna leva ett annat liv än föräldrarna levt? Alla dessa val. Inget är tillräckligt. Handlar allt om vad andra tycker? Är det andra som indirekt stakar ut min livsväg?
Åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst", skrev Hjalmar Söderberg för hundra år sedan.
/M
FML
Jag har suttit med min (underbara, fantastiska, älskvärda) lillasyster sedan klockan 18.30 och skrivit på hennes tal som hon ska hålla imorgon på engelskalektionen. Hon har en otroligt bra framförhållning den där lilla loppan (underbar, fantastisk...). Nu sitter hon och vrålar på mig för att hon har panik inför morgondagen (UNDERBAR...).
Jag är en fantastisk storasyster. Om någon undrade.
/F
