Gulle
Idag har vi haft familjehäng i köket (var annars?). Vi, med betoning på mamma och pappa, har lagat fisksoppa, lammrostbiff med västerbottenpotatiskaka och rödvinssås samt bakat kärleksmums, cheesecake, crème brûlée och vaniljdrömmar. Vi har ätit oss igenom dagen helt enkelt.
Jag är fortfarande vrålförkyld, även om förkylningen nu har förflyttat sig till mina öron - jag är helt frikkin' döv. Fungerar väldigt smidigt att arbeta med barn när man inte hör vad de säger. "Fröken, får jag kjfgknjdnjds?". Det är bara att hoppas på det bästa varje gång jag nickar till svar och ler. Det är tur att de är så snälla och timida. (HAHAHA)
De är små monster de där barnen mellan 1 och 5 år. Så fort man tittar bort proppar de in sand i munnen på varandra, knuffar varandra över stup eller slår varandra med pinnar. Life's hard när man är knappt en meter lång.
Jag känner mig som en skendräktig ko när jag jobbar med mina dagisbarn. Hjärtat blöder konstant för att de är så himla fantastiska/asjobbiga/söta.
När man ser hur ögonen riktigt lyser när vi gör svärd i papp och ritar skattkartor - amazing.
När de minsta precis har vaknat och är alldeles rödmosiga och varma - gudsåmysigt.
När man hittar fyra tvååringar i en snögrop där de sitter och matar varandra med snö. Minen när de blir påkomna - finns inget sötare.
När en liten, liten barnhand smyger sig in i en frökenhand - blubbblubb.
Och sedan är det någon som kissar ner sig, en annan som kräks och en tredje som skriker hysteriskt. Välkommen tillbaka till verkligheten.
/F
Jag är fortfarande vrålförkyld, även om förkylningen nu har förflyttat sig till mina öron - jag är helt frikkin' döv. Fungerar väldigt smidigt att arbeta med barn när man inte hör vad de säger. "Fröken, får jag kjfgknjdnjds?". Det är bara att hoppas på det bästa varje gång jag nickar till svar och ler. Det är tur att de är så snälla och timida. (HAHAHA)
De är små monster de där barnen mellan 1 och 5 år. Så fort man tittar bort proppar de in sand i munnen på varandra, knuffar varandra över stup eller slår varandra med pinnar. Life's hard när man är knappt en meter lång.
Jag känner mig som en skendräktig ko när jag jobbar med mina dagisbarn. Hjärtat blöder konstant för att de är så himla fantastiska/asjobbiga/söta.
När man ser hur ögonen riktigt lyser när vi gör svärd i papp och ritar skattkartor - amazing.
När de minsta precis har vaknat och är alldeles rödmosiga och varma - gudsåmysigt.
När man hittar fyra tvååringar i en snögrop där de sitter och matar varandra med snö. Minen när de blir påkomna - finns inget sötare.
När en liten, liten barnhand smyger sig in i en frökenhand - blubbblubb.
Och sedan är det någon som kissar ner sig, en annan som kräks och en tredje som skriker hysteriskt. Välkommen tillbaka till verkligheten.
/F
Kommentarer
Trackback
