Så svårt
Så svårt. Pojkvännen har varit ett as så länge nu. Och helt plötsligt - så fin han är. Så kär.
Började ju titta på Honom igen. Och igen. Varje dag. Undrar om det hade kunnat bli vi igen. Det kanske hade blivit bättre den här gången, det kanske hade fungerat.
Eller inte?
Hur ska jag kunna välja? Och ligger valet ens hos mig?
/F
Började ju titta på Honom igen. Och igen. Varje dag. Undrar om det hade kunnat bli vi igen. Det kanske hade blivit bättre den här gången, det kanske hade fungerat.
Eller inte?
Hur ska jag kunna välja? Och ligger valet ens hos mig?
/F
Då är det inte vi två längre
Så har vi ägnat hela fredagskvällen till att göra slut. Trots allt har jag ändå inte känt mig totalt nere under tiden, jag har ju ändå fått göra det med dig. Prata, gråta, kramas. Vi har gjort det tillsammans.
När vi står ute i den isande natten och jag skymtar bussen runt krönet säger du "Då är det inte vi två längre". Det är som att få ett hårt slag i magen, hela ansiktet förvrids i smärta. "Säg inte så!!" utbrister jag i förtvivlan och tårarna strömmar. Kan inte andas längre.
Jag får ta de tre stegen in på bussen. Drar upp min svarta luva och sätter mig på ett säte långt fram. Då var det bara jag kvar. Ensam.
Så mycket du vet om mig som ingen annan vet. Hur kan två år bara slopas? Vi är inte vi längre, men på något sätt kan det aldrig sluta vara vi ändå. Du är en del av mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det har jag gjort länge.
Så sjukt känns det att inte dela det här med dig. När jag mår som sämst, att inte få komma i din famn. Att ta dig i min famn. Vad jag önskar att vi kunde göra det, göra allting bra igen. Vaknade av att jag grät i morse.
/m
När vi står ute i den isande natten och jag skymtar bussen runt krönet säger du "Då är det inte vi två längre". Det är som att få ett hårt slag i magen, hela ansiktet förvrids i smärta. "Säg inte så!!" utbrister jag i förtvivlan och tårarna strömmar. Kan inte andas längre.
Jag får ta de tre stegen in på bussen. Drar upp min svarta luva och sätter mig på ett säte långt fram. Då var det bara jag kvar. Ensam.
Så mycket du vet om mig som ingen annan vet. Hur kan två år bara slopas? Vi är inte vi längre, men på något sätt kan det aldrig sluta vara vi ändå. Du är en del av mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det har jag gjort länge.
Så sjukt känns det att inte dela det här med dig. När jag mår som sämst, att inte få komma i din famn. Att ta dig i min famn. Vad jag önskar att vi kunde göra det, göra allting bra igen. Vaknade av att jag grät i morse.
/m
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Jag var på väg mot Synsam vid järntorget. Det var kallt ute och jag skyndade på stegen.
Helt plötsligt, när jag låter blicken glida över människorna vid spårvagnshållplatsen, rycker jag till och fryser till is. Jag känner igen de där benen. Jag vet vilken nyans benhåren har, och jag vet precis hur de känns mot huden. Det står en kvinna ivägen. Jag fortsätter gå, som i trans. Ett huvud dyker upp. Det är HAN.
Det svartnar för ögonen. Jag vill lägga mig ner på marken och kräkas, inte fortsätta gå. Framåt, framåt framåt. Jag smiter in i Synsam-butiken och stirrar ut genom glasdörren. Efter vad som känns som en evighet går jag ut igen. Jag intalar mig att jag nog vill gå fram och hälsa. Närmar mig med försiktiga steg och ser precis när jag kommer fram hur han kliver på spårvagnen. Jag stirrar som ett fån mot de upplysta fönsterrutorna, ser hur han sätter sig ner. Han ler. Långsamt vänder jag mig om. Jag vill inte att han ska se hur tårfyllda mina ögon är om han mot förmodan skulle få för sig att se ut genom fönstret.
Spårvagnen åker sakta iväg, och kvar står jag och känner mig sjuk. Vad var det som just hände?
Jag torkar tårarna och går tillbaka mot Synsam-butiken. Glasögon var det ja.
/F
Helt plötsligt, när jag låter blicken glida över människorna vid spårvagnshållplatsen, rycker jag till och fryser till is. Jag känner igen de där benen. Jag vet vilken nyans benhåren har, och jag vet precis hur de känns mot huden. Det står en kvinna ivägen. Jag fortsätter gå, som i trans. Ett huvud dyker upp. Det är HAN.
Det svartnar för ögonen. Jag vill lägga mig ner på marken och kräkas, inte fortsätta gå. Framåt, framåt framåt. Jag smiter in i Synsam-butiken och stirrar ut genom glasdörren. Efter vad som känns som en evighet går jag ut igen. Jag intalar mig att jag nog vill gå fram och hälsa. Närmar mig med försiktiga steg och ser precis när jag kommer fram hur han kliver på spårvagnen. Jag stirrar som ett fån mot de upplysta fönsterrutorna, ser hur han sätter sig ner. Han ler. Långsamt vänder jag mig om. Jag vill inte att han ska se hur tårfyllda mina ögon är om han mot förmodan skulle få för sig att se ut genom fönstret.
Spårvagnen åker sakta iväg, och kvar står jag och känner mig sjuk. Vad var det som just hände?
Jag torkar tårarna och går tillbaka mot Synsam-butiken. Glasögon var det ja.
/F
Sagt
"Det är som om jultomten ber en dra åt helvete"
/F
/F
But that was love
Hjärtknip och extrem saknad.
Läser igenom ett meddelande som skickades till mig för exakt ett år sedan. Jag var så dum, så korkad. GRÄSET VAR SÅ JÄVLA MYCKET GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Och nu vill jag inget hellre än att göra om allt från början.
Gud så ont det gör.
Now and then I think of when we were together
Läser igenom ett meddelande som skickades till mig för exakt ett år sedan. Jag var så dum, så korkad. GRÄSET VAR SÅ JÄVLA MYCKET GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Och nu vill jag inget hellre än att göra om allt från början.
Gud så ont det gör.
Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember
/F
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember
/F
Helt enkelt
Att det ska göra så snuskigt ont.
/M
Jag gör annat än bara står där.
Jag står rakt men känner hur jag faller, faller. Ändå står jag kvar, helt stilla. Armarna hängande längs sidorna, och öppna ögon som blickar ut. På något vis tappar jag kontakten med min kropp. Hamnar istället i något famlande land där stora och dimmiga tankar och hela jag svävar omkring och talar om allt; Hopp och Hopplöshet, Undran och Vetskap, Sårbarhet och Styrka. Allt på en gång. Jag känner tårarna bränna bakom ögonocken med en önskan om att få rinna ner för kinderna. Men jag kan inte gråta, för jag är förstummad. Så länge jag inte låter min mun uttrycka något som sätter fingret på kan jag inte släppa tårarna fria. Jag har ingen bredvid att säga något till, och även om jag skulle haft det har jag ingen aning om hur jag skulle lyckas säga något som skapade förståelse. Förståelse för mig eller vem annan som helst. Tänk om jag kunde sätta fingret på någon enda sak, det hade varit skönt.
Mitt på gatan finns jag, med stadsbor i julshoppen som omger mig ifrån alla vinklar. Det är lustigt att ingen vet vad som rör sig inom mig; att jag faller och svävar på samma gång. För dom har jag bara stannat där mitt på gatan, jag är ett hinder i vägen för deras julbestyr.
/M
Mitt på gatan finns jag, med stadsbor i julshoppen som omger mig ifrån alla vinklar. Det är lustigt att ingen vet vad som rör sig inom mig; att jag faller och svävar på samma gång. För dom har jag bara stannat där mitt på gatan, jag är ett hinder i vägen för deras julbestyr.
/M
Virrvarr
Har alltid fått lära mig att man ska tänka positivt, se saker från den ljusa sidan. Då mår man mycket bättre här i livet! Men, men, men. Att tänka positivt är inte samma sak som att förtränga sånt som är jobbigt. Man får faktiskt tänka på det som är skit, man får faktiskt älta det om och om igen. Jag tror att man mår bra av att vara ärlig! Säga rakt ut hur det känns! Jag gör det i alla fall. Att klaga är att bearbeta - bara man inte fastnar i ett träsk utan tids nog lyckas ta sig framåt.
Dags att älta...
Hur TUSAN ska man veta vad man vill här i livet? Hur TUSAN ska jag kunna veta hur mitt liv ska se ut om femton år för att då vara lycklig? Att gifta sig är ett beslut för livet, och det börjar med ett förhållande. Att välja utbildning kommer påverka én stor del av mitt ykesliv, och det börjar med ett sök på antagning.se
Jag blir så förvirrad att jag inte orkar tänka, utan skjuter upp allt istället. Alla beslut samlas på hög, blir ömma punkter som framkallar tårar och överreaktioner i tid och otid. Det finns ingen som gör mer ont än att såra någon. Att vara orsak till ett krossat hjärta.
Samtidigt har jag så mycket fina drömmar. Tänk hur det skulle vara att jobba i London ett tag? Få prata engelska, gotta sig i en grym stad. Det är vackert att vara ung, för det innebär frihet. f r i h e t.
Det som händer nu
- just nu -
är förbi på en sekund.
NU blir FÖRR
och SEDAN blir NU
och hela livet
bara rusar förbi.
Själv springer jag efter
med andan i halsen...
(Kaj Beckman)
vad hände?
M
Nom nom
Idag var jag på intervju på Proffice. Skitkul! Älskar sådana där typiskt jobbiga situationer, när man sitter och svettas och ska visa sig från sin allra bästa sida, samtidigt som man får svara på en hel radda frågor. "Vem är DU på arbetsplatsen? Hur gör DU för att ta dig in i en ny grupp?" Som om att en enda människa svarar ärligt på de där frågorna. Jo-jag-gör-så-gott-jag-kan-och-hoppas-att-jag-ska-överleva-och-att-alla-ska-gilla-mig. Njet.
Måste sluta moffa bullar när jag har tråkigt. Träningen biter ju inte tag i min kropp om jag äter en massa skräp. Sänder ett meddelande genom telepati till kvinnan som skapat min kropp. MAMMA SLUTA BAKA SÅ GODA BULLAR!
Mvh
Måste sluta moffa bullar när jag har tråkigt. Träningen biter ju inte tag i min kropp om jag äter en massa skräp. Sänder ett meddelande genom telepati till kvinnan som skapat min kropp. MAMMA SLUTA BAKA SÅ GODA BULLAR!
Mvh
Fridas frodiga lår
Jag vet vilken dy hon varit i
För ett år sedan. Samma frisyr, samma synfel, samma ihoptrasslade tankar. Lika liten, envis och krånglig. Likadan, men helt annorlunda.
Jag var så frustrerad, så arg och enkelspårig då. Sa någon åt mig göra si så gjorde jag så, även om jag hade helt fel. Även om jag sårade de som stod mig närmast, och inte minst mig själv. Jag ville inte vara som min dåvarande pojkvän menade att jag var, och jag ville inte heller vara som jag själv egentligen visste att jag var. Jag ville testa en ny sida av mig själv, en sämre sida, som jag egentligen inte tyckte om men som jag visste skulle passa bättre in i livet jag levde.
Herregud så fel man kan ha.
I början kände jag mig frigjord, vågad och vacker. Pånyttfödd, hur töntigt det än låter. Jag ville se allt, veta allt och inte minst testa allt. Nu låter det förstås som att jag var helt vild och galen, och det var jag nog, med min gick-i-söndagsskola-och-konfirmerades-och-umgicks-med-likasinnade-oftast-kristna-vänner-uppväxt. Mina upplevelser är nog en version extra light, om man jämför med människorna jag umgicks med. Helt ärligt. Och ändå lyckades jag vända min egen värld uppochner.
Jag har alltid haft en väldigt bra självkänsla, självbild, whatever. Jag har alltid trott att jag är lite bättre än jag faktiskt är, aldrig skämts för mig själv eller ursäktat min egen existens. Men, jag erkänner, jag blev hemskt medveten om mitt eget utseende för några år sedan, att jag helt enkelt höll på att bli snyggare. Och som det sket sig förra året, tack vare detta. Helt plötsligt var flera killar som flörtade med mig, antingen för att de ville ligga eller för att de faktiskt tyckte om mig. Jag blev till en början helt paff, och inte helt bekväm i den här nya rollen. Men som med allt annat här i världen så vänjer man sig väldigt fort vid nya situationer, man gillar läget. Och ibland njuter man.
Och som jag njöt och ifrågasatte mitt "gamla" jag och liv. Var det inte så här det alltid skulle vara? Var inte jag värd allt det bästa? Jo, men då är frågan, vad är bäst för mig?
Jag gjorde slut med en genuint fin kille. Inte enbart p.g.a. ovanstående, vi hade våra problem och tidpunkten, livet i Norge, blev helt enkelt den sista spiken i kistan. Ibland, eller egentligen varje dag, ångrar jag mig. Inte över att det tog slut, men för att det tog slut så som det gjorde. Med ett stort, hårt KRASCH.
Som nybliven singel var jag väldigt uppmärksamhetstörstande, något som de sliskiga männen jag umgicks med inte hade något emot. Hu. Allt blev bara fel, och sedan träffade jag F på ett kollektiv en kall natt och resten är historia.
Jag vaknade upp ur mitt eget liv när jag flyttade hem igen. Det var som att någon hällde en hink med iskallt vatten över mig. Plötsligt såg jag allting klart, hur fel allt (jag) hade blivit. Jag grät och grät och lyssnade på känsloladdade sångtexter. Som en degradering till mitt tonåriga jag, Frida 14 år med toffs. Tur att det släppte ganska fort.
En del människor måste röra till livet alldeles förfärligt innan de hamnar rätt. Jag är sådan. Var sådan.
/F
En del människor måste röra till livet alldeles förfärligt innan de hamnar rätt. Jag är sådan. Var sådan.
/F
Alexander Wang
Hoppsan!
Bild från tradera.com
Minuter
Ett liiiitet problem som jag har är att jag alltid tror att jag har mer pengar än vad jag faktiskt har. Jag snålar extremt sällan och nu är det värre än någonsin.
En tröja för 200, fika, busskort, ELLE, en ny pocketbok, dyrt schampoo. Sådana grejer är okej att unna sig, tycker jag. Men idag insåg jag att jag fortfarande leder den där himla auktionen på tradera för en snordyr väska. Här pratar vi tusenlappar, inte hundralappar och tjugolappar.
Det är några minuter kvar på auktionen. Jag biter på naglarna, tittar på klockan och andas fort.
15 minuter.
En tröja för 200, fika, busskort, ELLE, en ny pocketbok, dyrt schampoo. Sådana grejer är okej att unna sig, tycker jag. Men idag insåg jag att jag fortfarande leder den där himla auktionen på tradera för en snordyr väska. Här pratar vi tusenlappar, inte hundralappar och tjugolappar.
Det är några minuter kvar på auktionen. Jag biter på naglarna, tittar på klockan och andas fort.
15 minuter.
F
Att vara eller inte vara ihop? Låter som en replik tagen ur Eva & Adam, den där serien som var så fruktansvärt spännande när jag var 10 år. Trots detta är meningen högst aktuell även idag.
Jag är i ett seriöst förhållande för andra gången i mitt 21-åriga liv. Det hela började som en kul grej i Norge, ett fyllehångel om man nu vill kalla det så, som utvecklades till något mer. Jag var en relativt nybliven singel, lite sårad efter ett kraschat tröstförhållande och hemskt beroende av uppmärksamhet och bekräftelse.
Där och då, när jag bodde på en luftmadrass i en kompis minimala rum, och han delade våningssäng med sin bror på ett sunkigt kollektiv med heltäckningmattor, var vi bra för varandra. Vi var arbetslösa, uttråkade och ensamma. Det var helt enkelt skönt att ha någon att dela all skit med, varför inte hångla istället liksom?
Idag när pojken har köpt egen lägenhet och jag flyttat hem till mamma och pappa är allt annorlunda. Han studerar och bor själv, bokar tid i tvättstugan och betalar tråkiga räkningar. Jag är arbetslös, fikar flera gånger i veckan med olika vänner och tränar lite halvhjärtat på SATS. Det låter som att jag är den minst vuxna av oss två, och ja, det är jag kanske på flera sätt, men i vårt förhållande är det definitivt tvärtom. Han är en stor känslomässigt efterbliven bebis.
Jag är viktigast i mitt liv, men det känns inte alltid så när det gäller den där pojken. Han har en förmåga som ingen annan har - han kan få mig att tvivla på mig själv, på att jag är bra och fin som jag är. Det är ju så löjligt att låta en annan människa få makten på det där sättet, över ens självkänsla och välmående, men det är så lätt hänt. När jag pratar med honom, och förklarar att han gör mig ledsen, så tittar han inte ens på mig. Han reagerar knappt där han sitter vid datorn, klickar bara vidare, hummar lite och rycker på axlarna. "Jag är nöjd som vi har det nu". Hur kan den där idioten säga så när jag sitter gråter ut mitt hjärta för att han inte behandlar mig som jag är värd att bli behandlad? Hur kan en människa vara så arrogant, så känslokall mot den person som ska föreställa hans partner? Förhållandet är skevt och lite trasigt, precis som jag.
Det är galet svårt att göra slut på ett förhållande. Det gör så ont, oavsett om förhållandet har varit mestadels bra eller dåligt. Jag orkar inte välja, inte just nu.
Jag är i ett seriöst förhållande för andra gången i mitt 21-åriga liv. Det hela började som en kul grej i Norge, ett fyllehångel om man nu vill kalla det så, som utvecklades till något mer. Jag var en relativt nybliven singel, lite sårad efter ett kraschat tröstförhållande och hemskt beroende av uppmärksamhet och bekräftelse.
Där och då, när jag bodde på en luftmadrass i en kompis minimala rum, och han delade våningssäng med sin bror på ett sunkigt kollektiv med heltäckningmattor, var vi bra för varandra. Vi var arbetslösa, uttråkade och ensamma. Det var helt enkelt skönt att ha någon att dela all skit med, varför inte hångla istället liksom?
Idag när pojken har köpt egen lägenhet och jag flyttat hem till mamma och pappa är allt annorlunda. Han studerar och bor själv, bokar tid i tvättstugan och betalar tråkiga räkningar. Jag är arbetslös, fikar flera gånger i veckan med olika vänner och tränar lite halvhjärtat på SATS. Det låter som att jag är den minst vuxna av oss två, och ja, det är jag kanske på flera sätt, men i vårt förhållande är det definitivt tvärtom. Han är en stor känslomässigt efterbliven bebis.
Jag är viktigast i mitt liv, men det känns inte alltid så när det gäller den där pojken. Han har en förmåga som ingen annan har - han kan få mig att tvivla på mig själv, på att jag är bra och fin som jag är. Det är ju så löjligt att låta en annan människa få makten på det där sättet, över ens självkänsla och välmående, men det är så lätt hänt. När jag pratar med honom, och förklarar att han gör mig ledsen, så tittar han inte ens på mig. Han reagerar knappt där han sitter vid datorn, klickar bara vidare, hummar lite och rycker på axlarna. "Jag är nöjd som vi har det nu". Hur kan den där idioten säga så när jag sitter gråter ut mitt hjärta för att han inte behandlar mig som jag är värd att bli behandlad? Hur kan en människa vara så arrogant, så känslokall mot den person som ska föreställa hans partner? Förhållandet är skevt och lite trasigt, precis som jag.
Det är galet svårt att göra slut på ett förhållande. Det gör så ont, oavsett om förhållandet har varit mestadels bra eller dåligt. Jag orkar inte välja, inte just nu.
