baravara - två hjärtan i ord

Jag var så frustrerad, så arg och enkelspårig då. Sa någon åt mig göra si så gjorde jag så, även om jag hade helt fel. Även om jag sårade de som stod mig närmast, och inte minst mig själv. Jag ville inte vara som min dåvarande pojkvän menade att jag var, och jag ville inte heller vara som jag själv egentligen visste att jag var. Jag ville testa en ny sida av mig själv, en sämre sida, som jag egentligen inte tyckte om men som jag visste skulle passa bättre in i livet jag levde.

Herregud så fel man kan ha.

I början kände jag mig frigjord, vågad och vacker. Pånyttfödd, hur töntigt det än låter. Jag ville se allt, veta allt och inte minst testa allt. Nu låter det förstås som att jag var helt vild och galen, och det var jag nog, med min gick-i-söndagsskola-och-konfirmerades-och-umgicks-med-likasinnade-oftast-kristna-vänner-uppväxt. Mina upplevelser är nog en version extra light, om man jämför med människorna jag umgicks med. Helt ärligt. Och ändå lyckades jag vända min egen värld uppochner.

Jag har alltid haft en väldigt bra självkänsla, självbild, whatever. Jag har alltid trott att jag är lite bättre än jag faktiskt är, aldrig skämts för mig själv eller ursäktat min egen existens. Men, jag erkänner, jag blev hemskt medveten om mitt eget utseende för några år sedan, att jag helt enkelt höll på att bli snyggare. Och som det sket sig förra året, tack vare detta. Helt plötsligt var flera killar som flörtade med mig, antingen för att de ville ligga eller för att de faktiskt tyckte om mig. Jag blev till en början helt paff, och inte helt bekväm i den här nya rollen. Men som med allt annat här i världen så vänjer man sig väldigt fort vid nya situationer, man gillar läget. Och ibland njuter man.

Och som jag njöt och ifrågasatte mitt "gamla" jag och liv. Var det inte så här det alltid skulle vara? Var inte jag värd allt det bästa? Jo, men då är frågan, vad är bäst för mig?

Jag gjorde slut med en genuint fin kille. Inte enbart p.g.a. ovanstående, vi hade våra problem och tidpunkten, livet i Norge, blev helt enkelt den sista spiken i kistan. Ibland, eller egentligen varje dag, ångrar jag mig. Inte över att det tog slut, men för att det tog slut så som det gjorde. Med ett stort, hårt KRASCH.

Som nybliven singel var jag väldigt uppmärksamhetstörstande, något som de sliskiga männen jag umgicks med inte hade något emot. Hu. Allt blev bara fel, och sedan träffade jag F på ett kollektiv en kall natt och resten är historia.

Jag vaknade upp ur mitt eget liv när jag flyttade hem igen. Det var som att någon hällde en hink med iskallt vatten över mig. Plötsligt såg jag allting klart, hur fel allt (jag) hade blivit. Jag grät och grät och lyssnade på känsloladdade sångtexter. Som en degradering till mitt tonåriga jag, Frida 14 år med toffs. Tur att det släppte ganska fort.



En del människor måste röra till livet alldeles förfärligt innan de hamnar rätt. Jag är sådan. Var sådan.

/F