F
Att vara eller inte vara ihop? Låter som en replik tagen ur Eva & Adam, den där serien som var så fruktansvärt spännande när jag var 10 år. Trots detta är meningen högst aktuell även idag.
Jag är i ett seriöst förhållande för andra gången i mitt 21-åriga liv. Det hela började som en kul grej i Norge, ett fyllehångel om man nu vill kalla det så, som utvecklades till något mer. Jag var en relativt nybliven singel, lite sårad efter ett kraschat tröstförhållande och hemskt beroende av uppmärksamhet och bekräftelse.
Där och då, när jag bodde på en luftmadrass i en kompis minimala rum, och han delade våningssäng med sin bror på ett sunkigt kollektiv med heltäckningmattor, var vi bra för varandra. Vi var arbetslösa, uttråkade och ensamma. Det var helt enkelt skönt att ha någon att dela all skit med, varför inte hångla istället liksom?
Idag när pojken har köpt egen lägenhet och jag flyttat hem till mamma och pappa är allt annorlunda. Han studerar och bor själv, bokar tid i tvättstugan och betalar tråkiga räkningar. Jag är arbetslös, fikar flera gånger i veckan med olika vänner och tränar lite halvhjärtat på SATS. Det låter som att jag är den minst vuxna av oss två, och ja, det är jag kanske på flera sätt, men i vårt förhållande är det definitivt tvärtom. Han är en stor känslomässigt efterbliven bebis.
Jag är viktigast i mitt liv, men det känns inte alltid så när det gäller den där pojken. Han har en förmåga som ingen annan har - han kan få mig att tvivla på mig själv, på att jag är bra och fin som jag är. Det är ju så löjligt att låta en annan människa få makten på det där sättet, över ens självkänsla och välmående, men det är så lätt hänt. När jag pratar med honom, och förklarar att han gör mig ledsen, så tittar han inte ens på mig. Han reagerar knappt där han sitter vid datorn, klickar bara vidare, hummar lite och rycker på axlarna. "Jag är nöjd som vi har det nu". Hur kan den där idioten säga så när jag sitter gråter ut mitt hjärta för att han inte behandlar mig som jag är värd att bli behandlad? Hur kan en människa vara så arrogant, så känslokall mot den person som ska föreställa hans partner? Förhållandet är skevt och lite trasigt, precis som jag.
Det är galet svårt att göra slut på ett förhållande. Det gör så ont, oavsett om förhållandet har varit mestadels bra eller dåligt. Jag orkar inte välja, inte just nu.
Jag är i ett seriöst förhållande för andra gången i mitt 21-åriga liv. Det hela började som en kul grej i Norge, ett fyllehångel om man nu vill kalla det så, som utvecklades till något mer. Jag var en relativt nybliven singel, lite sårad efter ett kraschat tröstförhållande och hemskt beroende av uppmärksamhet och bekräftelse.
Där och då, när jag bodde på en luftmadrass i en kompis minimala rum, och han delade våningssäng med sin bror på ett sunkigt kollektiv med heltäckningmattor, var vi bra för varandra. Vi var arbetslösa, uttråkade och ensamma. Det var helt enkelt skönt att ha någon att dela all skit med, varför inte hångla istället liksom?
Idag när pojken har köpt egen lägenhet och jag flyttat hem till mamma och pappa är allt annorlunda. Han studerar och bor själv, bokar tid i tvättstugan och betalar tråkiga räkningar. Jag är arbetslös, fikar flera gånger i veckan med olika vänner och tränar lite halvhjärtat på SATS. Det låter som att jag är den minst vuxna av oss två, och ja, det är jag kanske på flera sätt, men i vårt förhållande är det definitivt tvärtom. Han är en stor känslomässigt efterbliven bebis.
Jag är viktigast i mitt liv, men det känns inte alltid så när det gäller den där pojken. Han har en förmåga som ingen annan har - han kan få mig att tvivla på mig själv, på att jag är bra och fin som jag är. Det är ju så löjligt att låta en annan människa få makten på det där sättet, över ens självkänsla och välmående, men det är så lätt hänt. När jag pratar med honom, och förklarar att han gör mig ledsen, så tittar han inte ens på mig. Han reagerar knappt där han sitter vid datorn, klickar bara vidare, hummar lite och rycker på axlarna. "Jag är nöjd som vi har det nu". Hur kan den där idioten säga så när jag sitter gråter ut mitt hjärta för att han inte behandlar mig som jag är värd att bli behandlad? Hur kan en människa vara så arrogant, så känslokall mot den person som ska föreställa hans partner? Förhållandet är skevt och lite trasigt, precis som jag.
Det är galet svårt att göra slut på ett förhållande. Det gör så ont, oavsett om förhållandet har varit mestadels bra eller dåligt. Jag orkar inte välja, inte just nu.
Kommentarer
Trackback
