baravara - två hjärtan i ord

Jag står rakt men känner hur jag faller, faller. Ändå står jag kvar, helt stilla.  Armarna hängande längs sidorna, och öppna ögon som blickar ut. På något vis tappar jag kontakten med min kropp. Hamnar istället i något famlande land där stora och dimmiga tankar och hela jag svävar omkring och talar om allt; Hopp och Hopplöshet, Undran och Vetskap, Sårbarhet och Styrka. Allt på en gång. Jag känner tårarna bränna bakom ögonocken med en önskan om att få rinna ner för kinderna. Men jag kan inte gråta, för jag är förstummad. Så länge jag inte låter min mun uttrycka något som sätter fingret på kan jag inte släppa tårarna fria. Jag har ingen bredvid att säga något till, och även om jag skulle haft det har jag ingen aning om hur jag skulle lyckas säga något som skapade förståelse. Förståelse för mig eller vem annan som helst. Tänk om jag kunde sätta fingret på någon enda sak, det hade varit skönt. 

Mitt på gatan finns jag, med stadsbor i julshoppen som omger mig ifrån alla vinklar. Det är lustigt att ingen vet vad som rör sig inom mig; att jag faller och svävar på samma gång. För dom har jag bara stannat där mitt på gatan, jag är ett hinder i vägen för deras julbestyr.


/M