Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Jag var på väg mot Synsam vid järntorget. Det var kallt ute och jag skyndade på stegen.
Helt plötsligt, när jag låter blicken glida över människorna vid spårvagnshållplatsen, rycker jag till och fryser till is. Jag känner igen de där benen. Jag vet vilken nyans benhåren har, och jag vet precis hur de känns mot huden. Det står en kvinna ivägen. Jag fortsätter gå, som i trans. Ett huvud dyker upp. Det är HAN.
Det svartnar för ögonen. Jag vill lägga mig ner på marken och kräkas, inte fortsätta gå. Framåt, framåt framåt. Jag smiter in i Synsam-butiken och stirrar ut genom glasdörren. Efter vad som känns som en evighet går jag ut igen. Jag intalar mig att jag nog vill gå fram och hälsa. Närmar mig med försiktiga steg och ser precis när jag kommer fram hur han kliver på spårvagnen. Jag stirrar som ett fån mot de upplysta fönsterrutorna, ser hur han sätter sig ner. Han ler. Långsamt vänder jag mig om. Jag vill inte att han ska se hur tårfyllda mina ögon är om han mot förmodan skulle få för sig att se ut genom fönstret.
Spårvagnen åker sakta iväg, och kvar står jag och känner mig sjuk. Vad var det som just hände?
Jag torkar tårarna och går tillbaka mot Synsam-butiken. Glasögon var det ja.
/F
Helt plötsligt, när jag låter blicken glida över människorna vid spårvagnshållplatsen, rycker jag till och fryser till is. Jag känner igen de där benen. Jag vet vilken nyans benhåren har, och jag vet precis hur de känns mot huden. Det står en kvinna ivägen. Jag fortsätter gå, som i trans. Ett huvud dyker upp. Det är HAN.
Det svartnar för ögonen. Jag vill lägga mig ner på marken och kräkas, inte fortsätta gå. Framåt, framåt framåt. Jag smiter in i Synsam-butiken och stirrar ut genom glasdörren. Efter vad som känns som en evighet går jag ut igen. Jag intalar mig att jag nog vill gå fram och hälsa. Närmar mig med försiktiga steg och ser precis när jag kommer fram hur han kliver på spårvagnen. Jag stirrar som ett fån mot de upplysta fönsterrutorna, ser hur han sätter sig ner. Han ler. Långsamt vänder jag mig om. Jag vill inte att han ska se hur tårfyllda mina ögon är om han mot förmodan skulle få för sig att se ut genom fönstret.
Spårvagnen åker sakta iväg, och kvar står jag och känner mig sjuk. Vad var det som just hände?
Jag torkar tårarna och går tillbaka mot Synsam-butiken. Glasögon var det ja.
/F
Kommentarer
Trackback
