baravara - två hjärtan i ord

Arbetskamrater har sällan valt varandra. Ändå spenderar man oftast mer tid tillsammans än med familj och vänner! Hur viktigt det då inte att vara trevlig på jobbet, att samtliga är måna om en god stämning i arbetslaget? Jag är övertygad om att de allra flesta kan finna något gemensamt, det handlar bara om en vänlig inställning.

Fördom eller ej; många kvinnodominerade yrken ger utrymme för mycket skitsnack.

Det är en skam vad man ska behöva stå ut med på jobbet. Èn skam vilken jargong vuxna människor kan utveckla och föra vidare. Hur kan ett destruktivt beteende accepteras av en hel grupp människor? Kanske är det gruppen som är problemet. Ligger en rädsla för att bli utstött i grunden?

Jag sitter på jobbet och kommer på mig själv med att tänka: " Tuuur att jag bara är tillfällig här, jag behöver inte lösa några konflikter eller ta tag i något för jag drar ju snart.."

Visserligen stämmer det! Men vad är det som säger att min arbetsplats om 20 år kommer att vara problemfri? Ingenting egentligen. Troligtsvis kommer problem av alla de slag finnas även där.  

Jag måste med andra ord börja bry mig förr eller senare. HUR reder man ut knuten en feg kackel-grupp? HUR skapar man en uppskattande och inkluderande stämning, ett team? Vilken branch det än gäller tror jag att prestationen kommer öka med en positiv gruppdynamik, OCH de anställda kommer att må bättre.

/M