Fatty fatty boom boom
Fika på stan med vacker vän.
"Jag ska bara ha kaffe med mjölk i" säger hon och rynkar på näsan åt alla godsaker som lockpockar på oss innanför glasmontern.
"Jaha, okej. Men sa inte du att du var hungrig?"
"Jo, men jag kan äta senare. Jag tänkte gå ner två kilo inför semestern."
Så här låter det nästan varje gång när jag träffar den här kvinnan. Vi äter sällan ihop, även om det är tänkt att vi ska göra det, och slutar allt som oftast med att jag med ångest drar in magen och är den enda som köper något ätbart. Jag känner mig som ett tjockt barn som inte kan sluta smygäta kakor på rummet när jag sitter där bredvid och tuggar på min macka/bulle/sallad. Det känns onormalt på något sätt - ska jag, som har lår som går ihop, sitta bredvid tjejen med fåralår och ÄTA?!
Jag blir så j e f l a förbannad på mig själv när jag känner så. Och jag blir så jefla förbannad på min smala väninna - hon förstör ju hela grejen med fika, att ÄTA tillsammans och att NJUTA. För inte är det vad vi sysslar med under våra fikor. Jag rabblar mest "Tugga, svälj, upp med hakorna, le, tugga, svälj..."
Det som stör mig är inte att väninnan gillar ett kroppsideal mer än ett annat, så är det ju för alla, utan att hon gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att hon inte är nöjd med sig själv, hon som är så fin. Jag blir ledsen för att jag ibland inte tycker att det är roligt att träffa henne, för att jag inte kan tänka på något annat än hur hon ser på sig själv och hur hon antagligen ser på mig. Jag påverkas av henne mer än jag vill låtsas om, jag börjar tänka i hennes banor och jag börjar ifrågasätta min egen kropp, mitt eget utseende. "Är jag verkligen fin?"
Jag vill inte tycka illa om min kropp, jag vill ju gilla den som den är - med eller utan valkar. Jag vill inte vara tung och otymplig, fet, men jag har inget emot runda höfter och lår som går ihop. Det är inte samma sak. Jag vill bara må bra, slippa ha ytterligare en grej som gör livet lite jobbigare att leva. Det finns tillräckligt med saker som krånglar ändå.
Jag älskar min kropp när jag står naken framför en spegel. Den är mjuk, kvinnlig och stark, men framför allt är den MIN. Min att bestämma över, min att älska och hata, min att blänga på när byxorna blivit för små. Det viktigaste är att det är JAG som avgör hur jag känner inför min kropp. Jag och ingen annan.
Fatty fatty boom boom: http://www.youtube.com/watch?v=uaLikjgJssk
/F
"Jag ska bara ha kaffe med mjölk i" säger hon och rynkar på näsan åt alla godsaker som lockpockar på oss innanför glasmontern.
"Jaha, okej. Men sa inte du att du var hungrig?"
"Jo, men jag kan äta senare. Jag tänkte gå ner två kilo inför semestern."
Så här låter det nästan varje gång när jag träffar den här kvinnan. Vi äter sällan ihop, även om det är tänkt att vi ska göra det, och slutar allt som oftast med att jag med ångest drar in magen och är den enda som köper något ätbart. Jag känner mig som ett tjockt barn som inte kan sluta smygäta kakor på rummet när jag sitter där bredvid och tuggar på min macka/bulle/sallad. Det känns onormalt på något sätt - ska jag, som har lår som går ihop, sitta bredvid tjejen med fåralår och ÄTA?!
Jag blir så j e f l a förbannad på mig själv när jag känner så. Och jag blir så jefla förbannad på min smala väninna - hon förstör ju hela grejen med fika, att ÄTA tillsammans och att NJUTA. För inte är det vad vi sysslar med under våra fikor. Jag rabblar mest "Tugga, svälj, upp med hakorna, le, tugga, svälj..."
Det som stör mig är inte att väninnan gillar ett kroppsideal mer än ett annat, så är det ju för alla, utan att hon gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att hon inte är nöjd med sig själv, hon som är så fin. Jag blir ledsen för att jag ibland inte tycker att det är roligt att träffa henne, för att jag inte kan tänka på något annat än hur hon ser på sig själv och hur hon antagligen ser på mig. Jag påverkas av henne mer än jag vill låtsas om, jag börjar tänka i hennes banor och jag börjar ifrågasätta min egen kropp, mitt eget utseende. "Är jag verkligen fin?"
Jag vill inte tycka illa om min kropp, jag vill ju gilla den som den är - med eller utan valkar. Jag vill inte vara tung och otymplig, fet, men jag har inget emot runda höfter och lår som går ihop. Det är inte samma sak. Jag vill bara må bra, slippa ha ytterligare en grej som gör livet lite jobbigare att leva. Det finns tillräckligt med saker som krånglar ändå.
Jag älskar min kropp när jag står naken framför en spegel. Den är mjuk, kvinnlig och stark, men framför allt är den MIN. Min att bestämma över, min att älska och hata, min att blänga på när byxorna blivit för små. Det viktigaste är att det är JAG som avgör hur jag känner inför min kropp. Jag och ingen annan.
Fatty fatty boom boom: http://www.youtube.com/watch?v=uaLikjgJssk
/F
Kommentarer
Trackback
