Du frågade varför jag såg så ledsen ut.
Men fine. Inte så konstigt att man blir deppig ju äldre man blir; man får ju möta mer och mer hemskheter. Som naiv femtonåring gick jag igenom en kris. Det var hemskt, men jag trodde ändå att livet så småningom skulle återgå till att vara problemfritt. Som ett barns. Vad jag inte insåg var att så inte var fallet, och tur var väl det. Jag har levt de senaste åren fram till 20 i tron om att jag bara väntar liiiite till så kommer allt att ordna sig. Om jag bara kämpar liiiite till kommer jag få vila sen. Bara nåååågra veckor, nåååågot år till så är det inga problem längre.
Satt idag i en soffa och såg mig omkring på alla dagisbarn. Insåg att problemen aldrig tar slut. Vilan kommer aldrig. Har inte hänt hitills i alla fall. Problemen överlappar snarare varandra. Ju äldre jag blir, desto mer av livets hemskheter kommer jag få möta. Att se på alla som har fler år på nacken än mig räcker som svar. Inte verkar människor särskilt lyckliga. Var och varannan verkar nästan snurra in sig i sig själva för att dom så stressat försöker få livet att gå ihop. Livet med alla måsten. Åtminstone fem dagar i veckan är vi alla tvungna att släpa oss ur sängen på morgonen. För att gå till ett jobb där vi vackert får pressa oss själva (till vilken nytta?). Kommer hem på eftermiddagen eller kvällen och äter. Kollar på klockan; när måste jag gå och lägga mig för att komma upp utvilad imorgon? Round and round here we go again. Inte konstigt att människor blir deprimerade. Inte konstigt att vi åker på ålderskriser; varför skulle man inte göra det när man ibland stannar upp och inser att livet bara snurrar på utan att vi hinner leva det?
De senaste åren har gått så fort för mig. Helt galet fort. Det värsta är att allt skulle kunna ta slut på två röda sekunder. Andra verkar dö titt som tätt. Vissa för att dom vill, andra fast dom inte vill. Villkoren är trots allt samma för oss alla: livet hänger på en skör tråd. Det känns väldigt konstigt att leva kvar när andra försvinner. Okej att någon försvinner, och att det sen är slut. Men den bistra verkligheten är att det inte tar slut. Ju längre jag får stanna här på jorden, desto fler kommer jag få se försvinna. Kan bara hoppas och tro att det inte är så bittert att själar, människor, försvinner helt. Att Gud tar emot oss i sin trygga famn, på andra sidan. I såna fall känns det inte lika meningslöst att vandra kvar här på jorden. I såna fall har han en mening med mitt liv, och för mig dit han önskar.
Jag antar att jag får lära mig att inte falla lika hårt för varje motgång. För motgångarna kommer fortsätta strömma in. Hur lär man sig det? Hur lär man sig att acceptera livet?
/M
Satt idag i en soffa och såg mig omkring på alla dagisbarn. Insåg att problemen aldrig tar slut. Vilan kommer aldrig. Har inte hänt hitills i alla fall. Problemen överlappar snarare varandra. Ju äldre jag blir, desto mer av livets hemskheter kommer jag få möta. Att se på alla som har fler år på nacken än mig räcker som svar. Inte verkar människor särskilt lyckliga. Var och varannan verkar nästan snurra in sig i sig själva för att dom så stressat försöker få livet att gå ihop. Livet med alla måsten. Åtminstone fem dagar i veckan är vi alla tvungna att släpa oss ur sängen på morgonen. För att gå till ett jobb där vi vackert får pressa oss själva (till vilken nytta?). Kommer hem på eftermiddagen eller kvällen och äter. Kollar på klockan; när måste jag gå och lägga mig för att komma upp utvilad imorgon? Round and round here we go again. Inte konstigt att människor blir deprimerade. Inte konstigt att vi åker på ålderskriser; varför skulle man inte göra det när man ibland stannar upp och inser att livet bara snurrar på utan att vi hinner leva det?
De senaste åren har gått så fort för mig. Helt galet fort. Det värsta är att allt skulle kunna ta slut på två röda sekunder. Andra verkar dö titt som tätt. Vissa för att dom vill, andra fast dom inte vill. Villkoren är trots allt samma för oss alla: livet hänger på en skör tråd. Det känns väldigt konstigt att leva kvar när andra försvinner. Okej att någon försvinner, och att det sen är slut. Men den bistra verkligheten är att det inte tar slut. Ju längre jag får stanna här på jorden, desto fler kommer jag få se försvinna. Kan bara hoppas och tro att det inte är så bittert att själar, människor, försvinner helt. Att Gud tar emot oss i sin trygga famn, på andra sidan. I såna fall känns det inte lika meningslöst att vandra kvar här på jorden. I såna fall har han en mening med mitt liv, och för mig dit han önskar.
Jag antar att jag får lära mig att inte falla lika hårt för varje motgång. För motgångarna kommer fortsätta strömma in. Hur lär man sig det? Hur lär man sig att acceptera livet?
/M
Kommentarer
Trackback
